Mahognykropp, MM:s Motherbucker. Senare ny topp i AAA flammig lönn.

Det jag tänker ta upp på dessa sidor är lite ditt och datt om elgitarrer och basar, eftersom det varit mitt stora intresse sedan mitten av sextiotaletm och tidsvis även mitt arbete. Tycker du jag blir långrandig så är det bara att beklaga, men vi stötar som var med på den tiden blir gärna lite tjatiga (det har med åren att göra).

Min första verkligt starka upplevelse av en elgitarr fick jag i februari 1966 (om inte minnet sviker mig), då jag kom hem och lade "the Beano album" med John Mayalls Blues Breakers på skivtallriken. Jag blev i det närmaste salig (den ultima saligheten kom något senare - mer om detta längre ned), och skivan låg stadigt på skivspelaren så fort jag kom hem från skolan. Erik "Slowhand" Clapton blev gitarrguden, och jag satt i timmar och tragglade med mammas gamla Levingitarr, och försökte plocka ut de olika solona i låtarna. Tänk om jag då hade ägt en elgitarr.

Jag hade tidigare lyssnat mycket på Them (med Van Morison), The Yardbirds (med Clapton, Beck, Page etc.) o.s.v., men Bluesbreakers var något helt annat. Det var en helt ny dimension för elgitarr.

Någon månad senare såg jag en affisch om att John Mayalls Bluesbreakers skulle komma till Örebro och spela på Norrbygården (dittagna av Denny Stenäng), och den stora saligheten började komma närmare. Jag och kompisarna köpte biljetter, och var när det blev dags ute i god tid innan insläpp för att få en bra plats. Vi kom in bland de första, och hamnade till vänster på första bänkraden. Framför oss på scenen var allting riggat, och precis framför där jag satt stod det en sunburst Gibson Les Paul lutad mot en förstärkare.
Wooow, det kunde inte bli bättre, Clapton skulle stå mindra än tre meter ifrån mig!

Så blev det då dags, och in på scenen släntrar ett gäng musiker som var hur coola som helst - MEN VAR FANNS ERIC CLAPTON - han var ju med på konsertaffischen. John började snacka och presenterade medlemmarna i bandet och berättade att Clapton slutat, och i stället ersatts av ny kille som heter Peter Green.
En suck av besvikelse från hördes från publiken. Men så brakade det hela loss med "All your loving" från Beanoplattan, och Clapton var snabbt glömd. I stället infann sig den totala saligheten, och resten av gigget upplevdes i ett musikalist rus som jag aldrig mer upplevt. Den ena låten efter den andra radades upp som på ett pärlband, och jag satt och önskade att det hela aldrig skulle ta slut.

Så var det hela över efter ett antal extranummer, men jag tillsammans med ett tiotal andra Bluesbreakers- fantaster fick komma in i omklädningsrummet för lite eftersnack och autografer. Jag fick bandets autografer på en affisch (som jag tyvärr slarvat bort), men eftersnacket glömmer jag aldrig.
Peter Green var ganska blyg, men väldigt sympatisk, men den mest minnesvärda kommentaren stod John för. Jag frågade nämligen vem av Peter eller Eric han helst skulle vilja ha i bandet om han fick välja, och svaret blev NONE. John fortsatte - Det finns nämligen en neger i London just nu som spelar som ingen annan före honom har gjort, han spelar elgitarr bakom ryggen, med tänderna, med elgitarren mellan benen, och han är helt sanslös - han heter förresten Jimi Hendrix. Så jag fick ett tredje namn att lägga till min lista av gitarrgudar.

Det saliga ruset efter konserten satt kvar länge, och jag gick omkring med fånigt leende på läpparna i flera dar efteråt. Sedan det gigget har jag haft ett speciellt förhållande till Peter Green och hans gitarrspel, och det kommer att sitta kvar resten av livet (vad som än händer).
Flera år efteråt förstärktes detta förhållande efter en sanslös tillfällighet. Det var när jag hade gitarraffären Albatross Custom Guitars. Jag ringde till Lasse på MUG i Göteborg för att beställa några Celestionhögtalare till en kund, och Lasse sa "kan du vänta ett ögonblick" - "visst sa jag". Det gick någon minut, så började någon spela låten Albatross på akustisk gitarr direkt in i luren. Detta fortsatte i 3-4 minuter innan Lasse kom tillbaka och frågade vad jag tyckte. Jävligt bra svarade jag, vem var det som spelade? Det var Peter Green svarade Lasse, han är inne i vår butik och jag berättade för honom att ni har döpt er gitarraffär efter låten Albatross. Då sa han att han ville spela låten för mig (sa jag inte att han var sympatisk). Jag fick även tillfälle att byta några korta ord med Peter, och anledningen till att han var i Göteborg var "Little Wing Turnéen".
Ett helt fantastiskt minne.

Sommaren efter denna vår råkade jag ut för en annan stark gitarrupplevelse som även den sitter starkt kvar i minnet. Men det får jag skriva om en annan gång.

Leif Anders